Veckan har varit väldigt tuff. Som jag nämnde i förra inlägget så kom en del av castingen upp förra fredagen. Mosley castade 13 killar (varav hälften kommer vara cuttade innan föreställningarna då deras work ethic är kass) och 16 tjejer. Jag letar efter mitt namn, ser det längst ned på listan och läser med stora bokstäver UNDERSTUDY efteråt. Fick en liten klump i magen. Kollar på de andra namnen och känner förvirring. Mosley kan vara lite speciell när han arbetar, han tycker om att se människor som små projekt och kan därför välja att arbeta med vissa för att de ska utmanas och utvecklas som dansare. Han tycker exempelvis om att välja de som är starka klassiska dansare men inte kan röra sig modernt lika naturligt, istället för att nödvändigtvis välja de som faktiskt kan dansa modernt. Så det kan vara en anledning till att han inte valde mig. Men det suger ändå. Det suger att det här är mitt element, men ändå blev jag inte vald. Det suger. Någonting måste jag ju ha gjort för att han ska vilja jobba med mig igen, annars hade jag inte varit på listan över huvud taget, men vad gjorde att det inte räckte hela vägen? Jag ser de andra namnen och vet att jag är starkare inom just det här än flera av dem, så vad är tanken bakom? Han är en smart koreograf och gör allting med intention, så vad var poängen med det här? Det är ju inte så att jag kommer få en stor roll i Svansjön och därför inte får det här, i så fall hade jag inte ens varit en understudy för jag kommer ändå lägga ner lika mycket tid i hans repetitioner som det är nu. När jag kollar på listan så ser jag att alla han valde, förutom två av killarna, är personer han aldrig jobbat med innan. Kanske ville han testa något helt nytt och i så fall är det något positivt att han ändå vill att jag ska vara med på ett hörn när han cuttade resten av dansarna från hans koreografi förra året... Jag vet att han litar på mig till 100% och han vet att jag är extremt snabb på att plocka upp koreografi och har en bra känsla för detaljer, och som understudy förväntas jag att lära mig ALLAS platser i hela koreografin och kunna hoppa in var som helst när som helst, så han kanske såg mig som den enda han kan lita på att klara av den uppgiften. Men om han i så fall litar på mig såå mycket, varför ville han inte ha mig in the first place?!

It's killing me. Jag kan spekulera hur mycket som helst och jag HAR spekulerat hur mycket som helst, men jag kommer ändå inte få något svar. Varenda anledning jag tänker på har ett motargument. Jag önskar att jag bara kunde fråga, men jag känner honom för väl för att göra det. Hans reaktion hade varit "jaha, är du missnöjd över att vara understudy? ok hejdå, jag behöver inte dig", för det sista man kan göra i dansvärlden är att placera sig själv för högt. Always take your art seriously, never take yourself too seriously. Det är bara att bita ihop.

Den dagen kom så många fram till mig och sa att de inte fattar varför jag har den positionen. Att det är orättvist. De var stöttande och det hjälpte. Även personer jag inte är väldigt nära med sa något och det betyder mycket. Min första tanke när jag såg castingen var tänk om jag inte är lika bra på det här som jag trodde att jag var...jag trodde jag garanterat var bättre än åtminstone hälften av de namnen, tänk om jag i verkligheten inte är det...och om jag inte är tillräckligt bra på det här, som är min starka sida, så är det ju kört? Det var väldigt discouraging. Men när jag hör från andra än mig själv att denna casting var baserat på annat än färdighet..då känns det bättre.

Såå... Läkarbesöket igår. Svinnervöst. Fick en så sjukt duktig läkare! Han har jobbat med många professionella dansare innan, plus att hans fru även var dansare, så han förstår verkligen vad våra kroppar går igenom dag ut och dag in. Han brydde sig, tog tid att lyssna, ställa frågor, svara på frågor och förklara. Under det här besöket insåg jag även hur tacksam jag är över att vi läser anatomi i skolan haha, för en gångs skull fattade jag PRECIS vad läkaren snackar om då jag själv vet var muskler och senor fäster på benen. Klart att jag inte kände till ALLT då fotens anatomi är rätt komplicerad, men lite duktig kände jag mig allt. 

Varje flygplan jag har hört idag har gjort mig nervös. Jag har aldrig innan ens lagt märke till hur många flygplan som faktiskt flyger förbi varje idag, men idag har jag stannat upp var och varannan timme för att lyssna tills planet inte kan höras längre och därmed har åkt förbi. Inte för att jag tror att det ska hända igen, och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag gör rätt i att tro på mänskligheten såpass mycket att jag inte behöver vara rädd för det, utan för att det är en sån konkret påminnelse.

Idag åkte det av, 3 dm. Jag tyckte om mitt långa hår. Det långa, tjocka svallet som jag alltid blev ihågkommen för. Rebecka med det långa, vackra håret. Det är jag. Var jag.

Det är helt sjukt hur stor del av sin identitet som man kan lägga i sitt hår egentligen. Jag har länge funderat på att klippa kort, men inte vågat. Vem är jag utan håret? Rebecka. Bara Rebecka. Tanken på att acceptera det var svårare än tanken på att klippa. På något sätt kändes det som om jag inte skulle vara tillräcklig utan den delen av mig som alla älskade. 

Men egentligen, varför bryr vi oss så mycket om vad andra tycker? Det är nästan så att jag inte vågar skriva att jag var orolig för att andra inte skulle uppfatta mig som lika snygg utan håret. Hör ni hur löjligt det låter? Jag var inte orolig för vad andra tycker om mig personligen eller ens hur jag själv skulle trivas om jag klippte av det, jag var orolig för vad andra skulle tycka om mitt utseende. Ba what.

Sen klippte jag av det. ÅH vad skönt det känns. Och jag är fortfatande samma Rebecka, för er som tvivlade.

(Nej, jag kan ingen annan pose än handen bakom örat, tack som frågar)

Puss och godnatt!

Om några dagar åker jag tillbaka till New York för att börja årskurs 3 vid Joffrey Ballet School. Inte särskilt förvånande med tanke på hur bra jag trivts under året som gått, men det var ändå ett stort beslut att ta då jag står själv för det ekonomiska. Som dansare är det bara att glömma asienresor och annat kul som folk i min ålder kan tänka sig hitta på. I Sverige finns nämligen ingen eftergymnasial danslinje som håller måttet som yrkesutbildande inom området, vilket betyder att man måste lämna landet och därmed, i de flesta fall, även tryggheten att få en gratis utbildning. Samtidigt som det sved i hjärtat (men mest i plånboken) att se hur mycket ännu ett år kommer kosta, så vet jag innerst inne att det inte finns något jag hellre vill göra än just det här.

Utbildningen är på 4 år, men det här kommer bli mitt sista. Jag är tacksam över att få komma tillbaka till en professionell skola med en grupp lärare som vet vem jag är och vad jag strävar mot, samt är villiga att göra allt för att hjälpa mig på vägen. Vare sig det handlar om att hjälpa mig knyta kontakter, skrika på mig varenda klass tills jag når långt över vad jag trodde var min fulla potential, eller helt enkelt bara tro på mig, så vet jag att de finns där. Efter min första termin på skolan blev jag uppflyttad till åk 2 och därför börjar jag nu årskurs 3 till hösten. Mina delmål under året som kommer håller jag för mig själv, men det stora målet i slutänden är såklart att kunna försörja mig som dansare. Helst fast anställd, då detta skulle underlätta med visum osv. Inom dansyrket mäts inte nödvändigtvis kompetens i utbildningsår, så att söka jobb redan året innan jag officiellt går ut skolan är inga problem. 

Nu möter jag alltså en audition-säsong med blandade känslor. Jag är extremt taggad inför att gå ut och visa vad jag har jobbat för och få se var det kan ta mig, men samtidigt är jag rädd, orolig och nervös. Tänk om jag blir utkallad efter 5 minuter på 5 auditions i rad? Hur kan man då slå sig om bröstet och gå rakryggad till en sjätte? Samtidigt som man peppas med positiva tankar måste man också vara realistisk. Hur är man realistisk utan att vara negativ? Skillnaden är hårfin men så otroligt viktig. Dans är mer mentalt än man tror. Att gå in på en audition och fokusera på dig själv och din egen väg likt en häst med skygglappar istället för att spana in konkurrensen runt omkring och låta den skrämma dig, det är mental styrka.

Mest orolig är jag för att jag vet att det är nu eller aldrig. Kalla mig dramatisk, men så är det. Jag vet att jag inte kan betala ytterligare ett år av utbildningen. Lyckas jag inte få jobb till nästa år har jag därför inget annat val än att åka hem och glömma det här med dansen. Det är helt sjukt hur 17 år av ens liv kan kastas ut genom fönstret bara sådär och helt ärligt vet jag inte vad jag ska göra om det händer. Det är bara att börja om på nytt, nytt liv med nya drömmar. Drömmar om vad? Hjärnan är helt tom.

Men nu tar jag ett steg i taget. Toppa formen i höst, nya CV-bilder och sen är det bara att kötta auditions hela våren. Det är på ett sätt skönt att befinna sig i just NYC under denna period, då många kompanier kommer till den talangfyllda staden under sina auditionturnéer för att hitta de bästa dansarna inför den kommande säsongen. Samtidigt är konkurrensen vid auditions extremt hög här, vilket kan vara modfällande. Tidigare har jag skippat auditions med tanken att det kommer vara mer nedbrytande för mig att se de andra där, än vad det kommer vara uppbyggande i erfarenhet. I år kan jag inte tänka så, jag måste tro på mig själv tillräckligt mycket för att kunna ge mig själv en ärlig chans. Det är inte mitt jobb att kalla ut mig själv på en audition, det är juryns. Går jag inte får jag garanterat inte jobbet, försöker jag så finns det åtminstone en chans. Även om den skulle vara minimal.

Det är läskigt att ha en deadline på sin dröm, men jag åker hellre hem med vetskapen att jag satsade allt jag hade än att leva kvar i tryggheten med en ånger över att jag aldrig vågade försöka. I år är mitt år, nu kör vi! 

När Rasmus åkte hem så fick jag även tid för alla mina kompisar jag fått här. Den här senaste månaden har varit den bästa hittills, för det är inte förrän nu jag har kommit nära kompisarna på boendet. Självklart hade jag nära vänner tidigare, men bara i klassen. Är så tacksam över de jag träffat utanför skolan, det är som att komma hem till en familj varje dag istället för att gå till mitt rum och min tysta rumskompis. Att ha blivit så bunden till fler personer här gör mig ännu mer orolig inför framtiden. Jag som inte trodde det gick att bli mer orolig än jag redan var. Kan seriöst inte sluta tänka på vad som händer nästa år, jag hatar att leva i ovissheten och oron. Men det värsta är att jag innerst inne vet att det aldrig kommer kunna bli bättre än såhär, oavsett vad som händer nästa år. Jag vill bara pausa, just här och just nu, och leva den sista månaden för resten av mitt liv. Is it too much to ask for?

Just den frågan tror jag inte att någon riktigt har svaret på. Och om du känner att du har det så får du mer än gärna dela med dig till oss andra. 

Det värsta är att den här dåliga veckan säkert bara är toppen av ett isberg. Det synliga av allt som egentligen pågår. För i slutänden så vet jag nog att det egentligen handlar om att jag måste tro på mig själv, oavsett om vad jag gör. Oavsett om jag gör fyra eller två piruetter. Jag måste tro på mig själv för att jag är jag, för det kommer jag alltid att vara, även om jag inte ens kan göra en enda piruett. Hur lär man sig det? Att det är så abstrakt att tänka på, men ändå påverkar mig så konkret, är nästan läskigt. 

Det enda jag vet är att resan är lång, men att varje steg räknas. Mitt första steg är att inte stå framför en spegel under morgondagens balettklass, det kommer hjälpa mig fokusera på att göra rätt istället för att kritisera allt jag gör fel. Felen kommer såklart fortfarande finnas där, men för att kunna rätta till dem så krävs en annan inställning än vad jag har nu. Och om jag inte ändrar på något, utan varje dag går in till lektion efter lektion och fortsätter min spiral nedåt, så kommer inte heller min inställning att ändras. Det här är en kamp som bara jag kan vinna. Och jag är såpass envis att jag kommer vinna den, tids nog. Game on.

Jag är tacksam för allt jag lär mig av att få klara mig ensam och att jag själv ser hur jag växer av den här erfarenheten.

Jag är tacksam för Shannon och hennes familj, för att de bjöd hem mig över Thanksgiving så att jag slipper fira ensam, och att de har tagit emot mig som om jag vore en del av familjen.

Jag är tacksam för möjligheten att vara i ett annat land och att det öppnar mina ögon på ett sätt jag aldrig hade förväntat mig.

Jag är tacksam för kampen om att försöka frigöra mig från jantelagen som omedvetet är inpräntad i mitt huvud, för det har gjort att jag för första gången kunnat säga att jag älskar mig själv, och mena det.

Trött.

Stressad. 

Förvånad.

Utmattad.

Arg. 

Svag.

Ångestfylld.

Illamående.

Trött igen.

+ Tusen tankar för mycket på samma gång.

Jag älskar det jag gör. Det gör jag verkligen. Jag älskar det här. Men ibland så bara... Jag behöver en promenad.

Mina senaste dagar har varit fyllda utav vänner, farväl, solsken, packning, fikor, kyrkhäng, glädje, sorg och alldeles för många restaurangbesök. Och i princip allt däremellan. Trots att jag nu har haft mitt längsta sommarlov hittills så känner jag mig ändå inte riktigt redo för att åka. Inte än. Blir man nånsin det är ju frågan?    Men framför allt så har mina sista dagar varit fyllda utav kärlek. Så mycket kärlek, från alla möjliga håll. Jag blir så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Får typ en liten klump utav glädje i magen när jag tänker på allt det fina jag är välsignad med här i livet. Störst var klumpen i lördags, när jag helt plötsligt inte alls möttes utav en slapp liten bönegrupp på golvet hos Lova, utan där stod istället alla mina bästa vänner och ropade "SURPRISE" i kör. Jag vart så chockad att jag knappt kunde få fram ord. Att de hade fixat en överraskningsfest för lilla mig är ju helt sjukt! Jag orkade inte ens dra ihop en utflyttningsfest åt mig själv haha. Kvällen var helt perfekt, tusen gånger bättre än vad jag någonin skulle lyckats med om jag hållt i den själv. Så himla mycket tack verkligen, jag kunde inte ha önskat mig ett bättre avslut, och framför allt så kan jag inte önska mig bättre vänner. Jag har de bästa.   Så samtidigt som jag inte känner mig redo vet jag att det är min tur nu. Min tur att åka ut och leva, utmanas, lära och växa. Det senaste året har för mig inneburit många förändringar, och alla till de bättre. Efter att ha vantrivts i min situation och önskat mig bort alldeles för länge så har jag nu hittat ett hopp, liksom små ljussken i vardagen som egentligen alltid funits där, bara det att jag vägrat se dem. Jag har också börjat umgås med de fantastiska personerna som nu är mina närmsta vänner. De som lyfter mig upp och som jag vet alltid kommer göra det. Äntligen så känner jag att det här är mitt hem, vilket kan låta typiskt med tanke på att det är nu jag åker härifrån. Men när jag tänker efter på saken så är det inte typiskt alls, utan bara skönt. Jag åker inte längre iväg för att slippa vara här, utan jag åker för att vara där. Det är verkligen en helt annan känsla, för nu vet jag att var jag än hamnar i världen så har jag alltid en plats att komma tillbaka till. 

Vackra blommor från Bella och Jacob.  

En plats som har betytt väldigt mycket för mig och som jag kommer sakna så enormt: Buråskyrkan.

Träffade imorse denhär fina tjejen...

... På det här fina cafét...

... Och åt den här kalasfina frukostbuffén.  

Tacksam är ordet =)   Vad jag egentligen tänkte säga med det här inlägget var att NU ÅKER JAG TILL FLYGPLATSEN!!! Men nattimmarna tog fram min djupa sida istället hahah, klassiskt. Anyway! Next stop: New York. Iiiiiiiihhh.      

Jag vet inte om det är för att jag just nu är mitt inne i att flytta hemifrån, eller om jag bara alltid har varit förtjust i inredning. Men oavsett så kan jag gå runt i inredningsbutiker och drömma mig bort i evigheter typ. Vilja köpa varenda liten detalj jag ser för att allting är så vackert. Synd bara att man ännu inte kommit förbi tiden utav studentekonomi och sparande. De där drömmarna får bli verklighet någon annan gång!