På benen.
Tja!
Just den morgonen, vid min lilla hållplats i Brooklyn, så står det en människa och delar ut lappar om hur Jesus älskar oss. Just den onsdagsmorgonen, 7:30. Just den påminnelsen jag behövde.
Såå... Läkarbesöket igår. Svinnervöst. Fick en så sjukt duktig läkare! Han har jobbat med många professionella dansare innan, plus att hans fru även var dansare, så han förstår verkligen vad våra kroppar går igenom dag ut och dag in. Han brydde sig, tog tid att lyssna, ställa frågor, svara på frågor och förklara. Under det här besöket insåg jag även hur tacksam jag är över att vi läser anatomi i skolan haha, för en gångs skull fattade jag PRECIS vad läkaren snackar om då jag själv vet var muskler och senor fäster på benen. Klart att jag inte kände till ALLT då fotens anatomi är rätt komplicerad, men lite duktig kände jag mig allt.
Men i alla fall, först så lät han mig stå upp och bara studerade mina fötter och kommenterade min benstruktur. Det mesta kände jag redan till såklart, bow-legged, breda fötter, stora malleolus osv, det är viktigt att känna din kropp som dansare så att du vet vad du jobbar med, men det var ändå intressant att höra hans kommentarer. Sen kom vi till allt vridande och klämmande. Oturligt nog så var det en ovanligt bra dag för min fot, så saker gjorde inte lika ont som det brukar haha. Men efter ett tag kom slutsatsen att jag har översträckt några senor, framför allt en på undersidan och två på ovansidan av foten. Inte så att det är något att jubla över men HURRRRAAAAAAAA att det inte är något som är helt avslitet eller sönder där inne. TACK OCH LOV. Är så lättad.
Så på måndag börjar jag med physical therapy. Vet inte riktigt vad det kommer innebära, men jag vet att det är vägen mot helande. Samtidigt som jag är otroligt tacksam över att det inte var något allvarligt så känns detta resultat lite diffust. Det är inte så att "dansa inte på x antal veckor, gör dessa övningar och börja sedan lugnt igen och så kommer allt vara bra", utan idag gick jag ju till skolan som jag gjort varje dag innan jag gick till läkaren. Allt är liksom som vanligt, det är inte så att läkarbesöket förändrade något. Långsiktigt vet jag att det kommer göra det för nu vet jag vad som är fel och jag kommer lära mig hur jag ska hantera det. Men just nu är det samma vardag med samma smärta. Det är skönt att veta att det är okej att pusha igenom smärtan, men det förändrar inte tillståndet jag är i.
Jag kan se ljuset i tunneln, absolut. Jag bara önskar att jag visste om det var dagar, veckor, eller månader dit.
