Jag började precis känna att åk 4 kanske inte var så illa som jag trott. Även om de var tävlingsinriktade så var mina nya klasskompisar välkomnande, vissa av dem till och med kramade om oss och gratulerade att vi blivit uppflyttade vår första dag i klassen, något jag inte ALLS förväntade mig. 

Men så idag... Blev jag påmind om varför jag vart så nervös över att gå in i just den här klassen. Det är så många starka och självsäkra personligheter, så när de korsar varandra blir det inte bara en kollision, utan ett helt bombnedslag. Typ atombombnedslag. 

Under balettklassen idag hände något, vilket skapade den värsta tension i ett rum som jag någonsin upplevt. Ingen sa ett enda ord hela resten av lektionen. Folk knappt ens kollade på varandra och hälften kokade inombords i tystnad. Jag ville bara att lektionen skulle ta slut så att jag kunde gå ut och andas in annat än hat. But little did I know att det var just efter lektionen som allt skulle gå loss. Folk började skrika på varandra. Personliga anklagelser hit och dit, påhopp om både det ena och det andra. Alla vänder sig speciellt mot en person så att denne är fylld i tårar hela nästa lektion. 

Själv fällde jag några tårar efter den lektionen, vilket är väldigt olikt mig. Jag är alltid stark och håller känslor utanför danssalen, för så fort du visar dig lite svag kan du bli trampad på hit och dit och det är det helt enkelt inte värt. Jag insåg att vad som hände är saker som pågått ett tag även innan jag var en del av klassen och att det inte har med mig att göra egentligen, så helt ärligt vet jag inte varför jag reagerade som jag gjorde. Jag antar att det var ren chock och kanske till och med lite rädsla över hela situationen. Rädsla över att det var jag som gjort fel, rädsla över att det var mig alla skulle sitta och prata skit om över lunchrasten som väntade. Rädsla över att jag kommit in i en ny klass och lyckats bli hatad redan efter andra veckan. Hjälplöshet över att inte veta och inte kunna påverka. Förvirring över om jag ens vill veta och kunna påverka.

Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet inte om det är positivt att vi nu har en helg borta från allt eller om det hade vart bättre att fortsätta med klasser några dagar till för att få bort spänningen. Jag bara hoppas att alla är okej och att något liknande inte händer igen, men tyvärr finns det en känsla inuti mig som säger att det nog är för mycket att önska...

Usch, dansdrama. Det enda jag vet är att jag ska försöka hålla mig i utkanten så mycket som möjligt. Jag är så tacksam över att min närmsta kompis Rachel från åk 3 blev uppflyttad tillsammans med mig för jag vet inte hur jag skulle hantera situationen utan henne. Dags att sova och samla nya krafter.