Läkarbesök.
Efter en alldeles för lång tid av att dämpa smärtan med massa icyhot så har jag äntligen en läkartid imorgon. Är så himla nervös att jag inte kan sätta ord på det. Clearly så är det något väldigt fel i min fot och att 3 månaders vila under sommaren inte gjorde det bättre, utan snarare sämre, är inte ett särskilt gott tecken.
Fullständigt orelaterad bild men ah. Han är ju söt.
Halva jag vill inte gå till läkaren utan bara fortsätta ignorera smärtan och dansa vidare som om ingenting har hänt. Andra halvan vill veta vad som är fel och få det fixat. Hela jag är rädd inför vad "att få det fixat" egentligen innebär.
Jag föreställer mig såklart det värsta inför morgondagens undersökning. Föreställer mig själv hoppa därifrån i kryckor med ett besked om att jag inte får dansa på x antal veckor. Tanken på operation har även dykt upp i huvudet men den skjuter jag bort så fort som möjligt. Usch nej.
Jag tänker på allt som pågår i mitt liv just nu. När jag säger mitt liv syftar jag på dansen, det är mitt liv. Nötknäpparen och uppvisningen 1a november. Jag har blivit tilldelad solodelar inom både klassiskt och modernt inför uppvisningen, något som jag är extremt glad över. En ledande roll i Flowers samt Snow inför Nötknäpparen. Jag vet att det här bara är två små saker jämfört med hela den danskarriär jag hoppas på att få, men det är någonting som ändå gör att de känns så viktiga för mig. Det kommer nog helt och hållet från mig själv, det är sådan jag är. Ska jag göra något så ska jag göra det fullt ut och så bra jag bara kan. Inget annat är tillåtet. Nu fick jag de bättre rollerna i min klass. Det är ett förtroende jag måste bevisa att jag förtjänar. Men som det är nu förtjänar jag de inte ett dugg.
Jag tänker även på allt som pågår i mitt liv i framtiden. Det är nu det gäller, det här året är så viktigt för min framtid. Varenda missad klass är en förlust i kunskap, en förlust i växande och utvecklande som dansare. Och jag har inte råd med sånna förluster om jag ska klara mig i den här branschen, om jag ska kunna få ett jobb efter det här året. Om allt skall bli perfekt tills dess så har jag ingen tid att förlora just nu. Kan jag inte dansa på flera veckor så kommer jag få börja om på noll igen, och det har jag inte tid för.
Får panik av att tänka på det. Jag är lite av ett kontrollfreak när det kommer till mig själv, det kan jag erkänna. Så att hantera det här, något som är helt bortom min kontroll, är så känslomässigt uttömmande att det inte är sant.
Be gärna en bön för mig imorgon. Godnatt!
